Pappa

Det jag kommer att skriva nu kommer att vara väldigt jobbigt för mig att skriva, men jag vill iaf "skriva av mig" lite. Jag är erkänt urusel på att prata om känslor och hur jag själv mår, så jag har medvetet låtit bli att berätta om hur det varit, mycket även för att slippa "sympati" och alla "men hur mår du" från allt och alla. Men det finns en person som vet allt och hon har varit ett enormt stöd för mig under den här senaste tiden. Du vet vem du är. Tack!

Det handlar om min pappa.

Vad många inte vet är att pappa är svårt sjuk. Han har cancer, kärlkramp (angina pectoris), blodtrycket är upp och ner, diabetes, KOL (Kronisk Obstruktiv Lungsjukdom) från rökningen, skrumplever (levercirros), njurarna funkar inte som dom ska... Det är vad jag kommer på just nu, så det kan säkert finnas nåt mer.

Han har såvitt jag minns, haft diabetes och rökt, och för kanske 15 år sedan blev han sjukpensionär och var tvungen att sluta jobba som rörmokare pga att han fick kärlkramp (angina pectoris). Jag kommer fortfarande ihåg när vi satt runt köksbordet och han frågade oss övriga i familjen hur vi ställde oss till att han skulle sluta jobba. Han tyckte att han svek oss om han slutade jobba. Han fick svårt att andas om han ansträngde sig. Han har alltid varit en riktig "karla-karl" och huggit ved, klyvt den och sedan burit in och eldat så vi övriga har haft det varmt och skönt på vintern. Men allt eftersom tiden gick så fick han allt svårare att göra det och jag och min bror har väl inte alltid varit så flitiga på att hjälpa till. Men en gång när han bad mig bära in ved och jag inte ville det, så började han göra det själv och redan efter första svängen var han tvungen att sätta sig ner och vila och jag hörde hur svårt han hade att andas. Då fick jag mig en ordentlig tankeställare som jag kommer ihåg än idag.

Tiden gick och till slut när min bror och hans tjej letade hus, så erbjöd sig mamma och pappa att "byta plats" med dom och sälja huset till dom. Sagt och gjort, mamma och pappa flyttade in i min brors lägenhet och så långt var allt frid och fröjd. Trots att det bara är ca 200-300 meter mellan mig och mina föräldrar så började pappa ha allt jobbigare att komma hit för att bara dricka kaffe och prata. I stället satt han hemma (jag fick komma och hälsa på honom) och tittade ut genom köksfönstret. Han var tvungen att börja använda en rullator för att kunna hålla balansen, något som han tyckte var pinsamt i början, men som han senare accepterade.

Så en dag för kanske 2 år sen, ringde mamma gråtandes när jag var på jobbet och sa att det hade hänt pappa nånting. Jag blev alldeles tom och tänkte det värsta, så jag for dit på en gång. Ambulansen var där och pappa låg i sängen och var helt borta, han sluddrade och det gick inte att få kontakt med honom. Så han fick åka in på akuten där dom konstaterade att han hade hamnat i koma från diabetesen. Vi fick sitta i ett rum medan dom tog prover och efter ett tag kom doktorn in och sa att dom hade "rättat till honom" nu. Det var även då vi fick reda på att hans lever inte var frisk. Efter nån dag fick han komma hem igen och var hemma ett tag, då han var tvungen att åka in igen. Doktorn ställde då ett ultimatum. Sluta röka och sluta dricka så kommer du att ha ett drägligt liv. Annars kommer det bara att gå utför tills slutet. Så han gjorde det och det har väl varit hyffsat ok sen dess

När han varit hos doktorn en gång så ville doktorn känna på prostatan (jag kommer inte ihåg varför) och den kändes tydligen inte som den skulle, så dom tog ett prov som senare visade sig vara cancer. Prostatacancer delas upp i tre steg beroende på hur långt det har gått. Efter några ytterligare tester, kom det fram att pappa hade nivå 3, alltså det värsta. Det enda som var positiv var att det inte hade spridit sig till skelettet för då hade det varit väldigt nära slutet.

Pappa ringde till mig och bad mig komma över för att han ville prata med mig. Efter det "vanliga" pratet så sa han att det var en sak han ville berätta för mig och det var att han hade cancer. När han sa det, så var det första gången jag har sett honom gråta. Han sa att han kunde acceptera alla andra sjukdomar, men aldrig cancer. Han kände sig så skitig och bara att säga ordet var motbjudande. Jag försökte att prata med honom och säga att det är ju ändå ingenting han kan göra åt nu, men han ville inte lyssna. Han började få behandling med sprutor för att försöka hålla cancern i styr, vilket jag tror har gått hyffsat.

Han åt sämre och sämre och alla muskler tynade bort men magen var ändå stor och rund och hård, vilket var konstigt. Den första doktorn sa att "du har bara blivit fet", vilket senare visade sig vara vätska i magen. Dom var tvungen att dränera honom från den vätskan. Det blev sammanlagt 15 liter!

Han har varit tvungen att ta laxerande medel för att levern inte fungerar som den ska. Gör han inte det, bildas ammoniak och andra giftiga gaser i tarmarna vilket medför att han blir yr och får ingen styrsel på kroppen. Han var även tvungen att ta bortemot 10 tabletter om dagen för alla andra sjukdomar. Fram till midsommar i år har han blivit gradvis sämre, men ändå så pass långsamt att jag har hunnit med och smälta och acceptera det. Men efter det, så har allt gått så fort. Allt har känts så overkligt.

Han åkte in och blev kvar där omkring två veckor, tills han var så pass stark att han kunde komma hem. Men från dess har han inte kunnat göra nåt själv, varken äta eller gå på toaletten. Mamma har varit tvungen att hjälpa honom med allting. Men den senaste tiden har han varit så svag att han inte ens kunde sitta upp själv utan man var tvungen att hålla i honom. Han åkte in igen och blev liggandes där med dropp, och ibland när jag hälsade på honom så var han rätt så pigg och kunde skämta och prata, men för det mesta var han så trött. Ibland halucinerade han och sa saker som man inte riktigt förstod var dom kom ifrån. Han hade t.ex. fått 4 röda kattungar och det var det ena med det andra.

Så en dag på lasarettet hade han vägrat ta sina tabletter och dragit ur droppet. Han var så less på att ligga där. Tilläggas bör att pappa tycker inte alls om lasarett, han vill helst därifrån så fort som möjligt. Han hade sagt till mamma när hon var där: "Jag hoppas det går fort". "Vad ska gå fort?" frågade mamma. "Ja men att dö, såklart". Mamma ringde på kvällen och berättade det och sa att "bli inte förvånad om du får ett samtal inatt".

Tydligen dagen efter så hade pappa gjort en deal med doktorerna på lasarettet att rensa upp bland hans tabletter och bara ge honom de han verkligen behövde, vilket dom gjorde.

När jag var där och hälsade på en dag så sa mamma att dom skulle ha ett möte och sen prata med pappa om situationen, så jag stannade kvar tills dom kom och var med på det mötet. Där berättade sköterskan hur allt var för en av hemtjänsten. Hon sa att kombinationen av alla hans sjukdomar gör att kroppen inte orkar med. Hon sa även att pappa hade insett att han kan inte vara kvar hemma eftersom mamma inte orkar allt själv. När han är som sämst så måste man vara två personer för att sköta om honom. När jag tittade på mamma, så såg jag att hon grät och det var riktigt jobbigt att se henna gråta. Hon var lättad över att pappa insett det själv (det var iaf var sköterskan sa).

Så för en vecka sen fick pappa flytta till ett sjukhem och första kvällen, när mamma hade varit där och skulle fara hem, var pappa rätt så ledsen. Han sa att det kändes så definitivt nu.

Så det är där vi är nu...